Jag har en lång historia av att rycka ner mig själv mentalt, att inte tycka att jag är lika mycket värd som alla andra. Ett av få ställen där jag faktiskt har lärt mig att trivas med mig själv är på gymmet. Jag tror att det är för att jag kan visa alla där, och runt om mig, att jag inte är nöjd med situationen som den är utan att jag vill göra någonting åt den.
Men nu är det så att det inte räcker att må bra på gymmet, man kan inte vara där all vaken tid. Jag har tur som har många runt omkring mig som låter mig prata, det är guld värt. Men inte ens det räcker ibland. Ibland tar känslan att man är ensam i världen, att man är värdelös över. Det är en känsla som är svår att inte lyssna på, särskilt när man är ensam och inte har någon fysisk person vid sin sida.
I dag var en sådan dag, särskilt nu på kvällen. Midsommar, jobb, ingen hemma i korridoren och man vet att personerna man trivs mest med är på olika ställen i världen och har det hur bra som helst utan mig. Det är inte så att jag inte unnar alla att ha det bra, TVÄRT EMOT! Men ibland känns det som att jag är den enda som är ensam i världen.
Alla har olika sätt att hantera de här känslorna. Mitt sätt har alltid varit att äta. Ett beteende som jag till mångt och mycket har gått ifrån. Jag har lyckats att trycka ner det genom att så mycket som möjligt ha människor som jag trivs otroligt mycket runt omkring mig, eller genom att gå till gymmet. Detta har inte heller lyckat i dag. Har lyckats att äta bra fram tills efter middagen. Skulle äta fruktsallad, men lite chips hade lyckats smyga sig med hem från att jag skulle köpa räkor på ICA. Även om dessa skulle sparats lyckades en del slinka i magen. Detta är mitt destruktiva beteende. Äta när jag mår dåligt, och sedan må dåligt över att jag åt.
Aja, får försöka komma över det. Det är en ny dag i morgon, och har mer fruktsallad än planerat att plocka med mig till jobbet.
Och glöm inte att en handling säger mer än tusen ord
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar